Agility är det absolut bästa Frasse vet. Han brinner verkligen för sporten och skulle gå genom eld för att få vara på sin älskade agilitybana. Men när vi började nybörjarkursen förstod han inte alls det roliga. Han tog ett hinder och var lite nollställd, kunde lika gärna börja nosa på marken efter hindret som att komma till mig... Jag började misströsta, skulle det inte gå att göra agilityhund av Frasse? Jag var ju van vid Freja som älskade sporten redan vid första stund, som alltid gjort hindren snabbt redan från dag 1... Men Frasse är en annan sorts hund och det dröjde tills vi började köra lite svårare kombinationer, med flera hinder i, som han började tycka det var kul. Men den stora vändningen kom när jag hittade belöningen nr 1 för Frasse - pipleksaken! När pipleksaker började användas som belöning i agilityn kom också glädjen och farten. Och numera kan jag verkligen inte klaga på engagemanget från honom! :-)

Ett misstag jag gjorde med Frasses agilityträning var att jag inte tränade någon hoppteknik med honom redan från början. I kombination med att vi nästan direkt började träna på full höjd gjorde detta att han har en väldigt kass hoppteknik. Han har svårt att bedöma när han ska trampa av, vilket gör att han börjar sakta in inför ett hopphinder flera meter innan. Detta förlorar vi förstås mycket tid på. Dessutom stampar han oftast av för tidigt, vilket gör att han är på väg nedför i sin hoppbana när han är över själv bommen. I början ledde det här till en hel del rivningar, men nu har han lärt sig kompensera det i alla fall. Fast det gör ju att han hoppar högre än han egentligen behöver, och där tappar vi tid också... Jag skyller återigen på att jag var van vid Freja när jag började träna Frasse ;-) Freja hade alltid haft en naturligt bra hoppteknik, snabb, säker och rev aldrig ett hinder, så då tänker man ju inte på att träna det med nästa hund...

Frasses kroppsform gör också att han aldrig kan bli lika snabb som de lättare, långbenta hundarna. Och det i kombination med den dåliga hopptekniken gör att vi är chanslösa mot referenstiden i hoppklass II och agilityklass III. Så nästa noffe kommer att få träna hoppteknik redan från träningsdag 1 ;-)

Frasse har många styrkor på banan också, den främsta är förstås fokuseringen. Han är 100% koncentrerad på sin uppgift när han springer agility. Det kan hända vad som helst runtomkring planen, är vi inne i ett lopp märker han det inte ens. Han har också en väldig förståelse för sporten, han vet att han ansvarar för hindren och jag för vägen. Detta gör honom väldigt lättstyrd och vi blir ett sammansvetsat lag på banan. En annan av hans styrkor är slalomet. Jag är väldigt nöjd med hans slalom. Lika bra på höger som vänster sida, jag kan springa i förväg och göra framförbyte efter det, kan skicka in honom och göra bakombyte - helt enkelt sådana saker som man inte ens kan drömma om med Freja ;-). Han går i princip aldrig ur slalom, under tävlingarna 2007 hände det bara en enda gång, och då var det över 30 grader varmt, stekande sol, och vi hade precis sprungit ett lopp innan. Nej, han är jätteduktig, min lille korv!

När jag började träna agility med Frasse hade jag såna fördomar mot hans ras, så jag satte inte upp några högre mål än att försöka ta EN pinne i agilityklass I... Men Frasse ser inga begränsningar i sin kroppsform, med sin enorma vilja och entusiasm har han överraskat mig med framgångar. Eller vad sägs om uppflyttad till agilityklass III, hoppklass II, och dessutom vunnit två klass I-tävlingar och två klass II?! Med vilja kommer man långt!