Nisse
- Rabalder Rumpnisse
21/10-1992 - 24/1-2007
- Rabalder Rumpnisse
21/10-1992 - 24/1-2007
Nisse var vår första hund, en stolt borderterrierhane på 13 kg. Förutom att han var alldeles för stor för rasstandarden, föddes han med stumpsvans. På det viset slapp Nisse ett liv som utställningshund (han var egentligen tingad av en utställningsintresserad familj) och fick flytta hem till oss istället! En rolig grej är att han även geografiskt sett fick flytta "hem" så att säga... Stumpsvansanlaget kan nämligen spåras tillbaka till en av de tidigaste svenska borderterrierkennlarna, Hagmarkens kennel. Och vart låg denna kennel om inte på gården Hagmarken i självaste Lindholmen där Nisse sen bodde i hela sitt 14-åriga liv!
Nisse var en hund med en alldeles speciell utstrålning som varken lämnade människor eller hundar oberörda. Hans självsäkerhet lyste som en aura runt honom och påverkade alla. Tikar, oavsett storlek, kastade längtande och imponerade blickar efter honom, hanar gick upp i limningen av irritation. Det dröjde inte heller länge förrän han var en kändis i Lindholmen, alla människor man mötte på promenad kände honom. Detta kändisskap höll i sig hela hans liv, när man var ute och gick kunde plötsligt en mötande utbrista "nej men där är ju Nisse!". Nisse hälsade förstås världsvant medan man själv stod och funderade vem tusan den där främlingen var.
Men mamma var den viktigaste personen i Nisses liv. Världen stannade upp när mamma inte var i hans närhet. Han var även mina bröders favorit. Här är en bild på Nisse med Jonte, även kallad Nisses språkrör. Han bevakade nämligen alltid Nisses intressen, såg till att han fick sin beskärda del av bullarna t ex.
Nisse var ingen lätt hund att träna. Han såg ingen poäng alls i att göra konster, hoppa hinder eller liknande. Sådant var trams, och han förstod inte alls vitsen med att larva sig för att få godisbiten eller bollen, den skulle man slänga till honom direkt istället! Med den stigande åldern blev han dock mer och mer bildbar, och de sista åren tyckte han faktiskt att agility var kul och när han väl förstod att det fanns lådor med köttbullar i spåret var det plötsligt inga problem att spåra längre...
Den stora passionen var mat för Nisse. Hela hans liv gick ut på att försöka tillskansa sig så mycket mat som möjligt genom att anstränga sig så lite som möjligt. Höjdpunkterna i hans liv är också detsamma som de få gånger han lyckades bli mätt:
Tills vi ses igen, älskade Vuvven!
Nisse var en hund med en alldeles speciell utstrålning som varken lämnade människor eller hundar oberörda. Hans självsäkerhet lyste som en aura runt honom och påverkade alla. Tikar, oavsett storlek, kastade längtande och imponerade blickar efter honom, hanar gick upp i limningen av irritation. Det dröjde inte heller länge förrän han var en kändis i Lindholmen, alla människor man mötte på promenad kände honom. Detta kändisskap höll i sig hela hans liv, när man var ute och gick kunde plötsligt en mötande utbrista "nej men där är ju Nisse!". Nisse hälsade förstås världsvant medan man själv stod och funderade vem tusan den där främlingen var.
Men mamma var den viktigaste personen i Nisses liv. Världen stannade upp när mamma inte var i hans närhet. Han var även mina bröders favorit. Här är en bild på Nisse med Jonte, även kallad Nisses språkrör. Han bevakade nämligen alltid Nisses intressen, såg till att han fick sin beskärda del av bullarna t ex.Nisse var ingen lätt hund att träna. Han såg ingen poäng alls i att göra konster, hoppa hinder eller liknande. Sådant var trams, och han förstod inte alls vitsen med att larva sig för att få godisbiten eller bollen, den skulle man slänga till honom direkt istället! Med den stigande åldern blev han dock mer och mer bildbar, och de sista åren tyckte han faktiskt att agility var kul och när han väl förstod att det fanns lådor med köttbullar i spåret var det plötsligt inga problem att spåra längre...
Den stora passionen var mat för Nisse. Hela hans liv gick ut på att försöka tillskansa sig så mycket mat som möjligt genom att anstränga sig så lite som möjligt. Höjdpunkterna i hans liv är också detsamma som de få gånger han lyckades bli mätt:
- Mormor älskade att skämma bort Nisse när han var på besök, och en gång lyckades hon verkligen. Nisse var så mätt att han låg på rygg i hallen och sov.
- Nisse var bortbjuden (tillsammans med föräldrarna förstås) till mina föräldrars kompisar. Hon var uppvuxen med jakthundar "som bara åt så mycket de behövde", så hon trodde det gällde alla hundar. Trots mammas lama protester, fick Nisse mer och mer rester. Kruxet var bara att det fanns inget stopp i Nisse - han åt tills han spydde (på deras sängar), men det var det värt! ;-)
- På en av mina bröders student lämnades den mäktiga tårtan obevakad på köksbordet under en kort stund då nya gäster anlände. Alla sprang ned på nedervåningen för att ta emot gästerna... Alla utom en, Nisse stannade kvar och tog hand om tårtan istället. Min lilla kusins hysteriska skrik "Lotta! Lotta! Nisse äter kaka!!" är fortfarande ett populärt citat i familjen. Jag tror aldrig jag sett min mamma forcera trappan uppför så fort, varken förr eller senare.
Tills vi ses igen, älskade Vuvven!